Kurmedel och brunnsliv
Gammal folktro gjorde gällande att vissa mineralkällor hade helande verkan, att något övernaturligt stod i förbindelse med vattnet. Denna kraft kunde endast framkallas om man offrade till källan. Under 1700-talet upptäcktes salternas medicinska verkan. Det järnhaltiga vattnet hjälpte bland annat vid blodbristsjukdomar.
En kur på Ronneby Brunn omfattade som regel 5-6 veckor och brunnsgästerna var till största delen välbärgade medborgare. Men även allmogen och "fridrickarne", det vill säga patienterna på brunnshotellet, fick förmånen att njuta mineralvattnets vederkvickelse.
Gästerna indelades i fyra klasser enligt strikt rangordning. Allmogen tilläts dricka brunn i arla morgonstund innan de välsituerade brunnsgästerna anlände. Kuren inleddes med "purgation", dvs kroppen befrias från slaggämnen genom laxering. Sedan var det dags att dricka rikligt av brunnsvattnet, därefter väntade "stålbad" eller "tallbarrsbad".
Gyttjebad ansågs ha effekt vid led- och muskelsjukdomar, en hälsokur som praktiserades redan under första hälften av 1700-talet. Gymnastik- och massagebehandling samt "kallvattenkurer" erbjöds också. Ledningen framhöll att Ronneby brunn inte skulle vara enbart en nöjes- och förlovningsbadort utan också en plats för vård av verkligt sjuka människor.
Landets mest framstående medicinska experter tjänstgjorde vid de stora hälsobrunnarna. Överläkaren, alltid en professor, ledde verksamheten. Flera underläkare ingick också i personalstyrkan. Dessutom fanns där flera privatpraktiker.
Brunnslivet präglades av ett stillsamt tempo, med promenader i parken eller vilostunder i läs- och musikrummet som främsta fritidssysselsättning. I sällskapsrummen spelades kort. En tur med hästdroska eller biljardspel var också populära nöjen.
Varje lördagskväll var det dans på brunnshotellet. På sommaren anordnades midsommarfest och i juli en basar eller soaré, där behållningen gick till behövande brunnsgäster och pensionerade baderskor.