Kurorten under 1800-talet
År 1827 gjorde den välkände kemisten Jöns Jacob Berzelius en vetenskaplig analys av mineralvattnets kemiska sammansättning. Resultatet visade en häpnadsväckande halt av järnsulfat och förekomst av alun. När undersökningen publicerades ökade tillströmningen av gäster kraftigt. Brunnsanstalten framhöll i sin egen annonsering att man hade landets starkaste järnkälla.
Brunnsdirektionen skapades 1829 och en omfattande upprustning påbörjades. Ett nytt societetshus byggdes 1844 som byggdes om på 1870-talet men sedan rivs 1896. Ett stort badhus stod färdigt 1861 men som revs på 1950-talet. Trots investeringarna avmattades tillströmningen av gäster under 1860-talet. Alla gamla hälsobrunnar kände av konkurrensen från de stora badorter som växte upp på västkusten, sedan havsbad i stora bassängbadhus blivit modernt och rekommenderades av läkarvetenskapen.
Brunnsdirektionen beslöt därför att utnyttja Ronnebys geografiska förutsättningar. Sommaren 1870 invigdes ett kallbadhus för havsbad på den helt orörda betesholmen Karön utanför åmynningen. Badhuset revs 1931. Man startade ångslupstrafik till Karön, med turer från Ronneby stad och från Ronneby Brunn. Därmed var Ronneby en av de få hälsobrunnar i landet som också kunde annonsera sig som havsbadort.