bild över ingången till japanska trädgården i ronneby brunnspark

Japanska trädgården

Det mönsterkrattade gruset symboliserar vatten och stenarna hela bergskedjor. Det ger den japanska trädgården ett exotiskt och rogivande intryck. Den öppna paviljongen inbjuder till en stunds vila och meditation.

Den japanska trädgården i Ronneby har influenser både från zenbuddhistiska trädgårdar och teträdgården, roji samt även promenadparken.

De zenbuddhistiska tempelträdgårdarna är oftast s.k. torra trädgårdar - karesansui - strängt reducerade i uttryck och material. De betraktas, beträdes inte, från templets veranda.

I en japansk trädgård tänker man sig att icke levande objekt som stenar och vatten har en levande själ och en egen personlighet. En sten har en svans, ett huvud, en rygg och en mage. Varje sten har sitt eget språk, den hör, känner och ser. Många av stenarna väljs ut med stor noggrannhet för att passa in i den japanska trädgårdens miljö. Allt behandlas som vore det levande, arbetsuppgifter som t.ex. att rensa ogräs sker under noggrann precision med rätta, lugna och effektiva rörelser.

I en japansk trädgård handlar det om metaforer, en sten i en liten sjö blir till de paradisiska öarna där alla är lyckliga och har evigt liv. Små stenar blir till oändliga bergskedjor, små plantor blir till stora skogar. Det krattade gruset symboliserar de oändliga havens brusande vågor. Den ursprungliga naturen utgör grunden i trädgården, ofta innehåller trädgården få komponenter för att besökaren själv ska få möjlighet till att komplettera bilden med sin egen fantasi.

Skötseln är viktig, ett hantverk som kräver tålamod och omtanke. Planteringarna ska vara vackra året om. Träd och buskar utgör den största delen av trädgårdens växtlighet, blommor är av underordnad betydelse. Mossbevuxna stenar är vanliga inslag. Buskar och träd beskärs så att de framhävs på bästa sätt, lagom mängd löv får ligga kvar på marken, grenar kan bindas upp för att fånga snön på ett vackert sätt, allt för att ge ett behagfullt intryck.

Efter passagen in genom den enkla porten av bambu följer en skiftande stig som leder fram till meditationspaviljongen (tehuset). Stigen omges av japansk lönn, susande bergsbambu, japansk iris i skiftande färger, doftande våt mossa och många andra växter. Sinnesintrycken gör den korta vägen fram till paviljongen till en lång resa. I meditationspaviljongen uppstår en märklig känsla av att vara både ute och inne på samma gång. Här kan man stå länge och njuta av naturens storhet.

Teträdgården

Teträdgården utvecklades i samband med det ritualiserade sättet att dricka te. Roji som översättes stig med dagg skiljer sig från andra japanska trädgårdar i det att den mera är en passage till tehuset, en rörelse, än en trädgård. Med den fysiska rörelsen förändras även ens sinnesstämning. Längs med stigen med dagg lämnar besökaren vardagens bekymmer bakom sig och träder in i teets rofyllda värld.

Hela teträdgårdens uppläggning strävar efter ett slags förfinad fattigdom, där de knappa, nästan ofärdiga materialen lämnar åt besökaren att själv göra tillägg med sina tankar. Det mesta i teceremonin går ut på att lära sig skärpa alla sinnen, för det är först då man kan utvecklas och berikas. Därför finns det inga starka färger, ingen blomprakt. Grönskan ger ett dunkelt ljus.

Hit söker man sig för att genom meditation skapa själslig lugn och ro, orosmoment från vardagslivet försvinner, tankarna renas och trädgården har förmåga att fånga de element som gör att sinnet ser klart igen.

Japanska trädgården i Ronneby tillkom 1987 med hjälp av landskapsarkitekten och professorn Sven-Ingvar Andersson och hans medhjälpare japanske landskapsarkitekten Akira Mochizuki.