Mål 15 Ekosystem och biologisk mångfald

Syftet med mål 15 är att genom hållbar markanvändning stoppa förlusten av den biologiska mångfalden och stärka ekosystemen. Ett långsiktigt bevarande och nyttjande av ekosystemen är såväl en svensk som global utmaning. Avvägningen mellan att bevara och stärka den biologiska mångfalden och dess ekosystemtjänster som vi är beroende av och tillåta uttag av naturresurser för världens växande ekonomier är intressekonflikter som måste hanteras.

Arbetet med ekosystem och med biologisk mångfald är en utmaning för Sverige. Minst fyra av de svenska miljökvalitetsmålen kan kopplas till det globala målet om ekosystem och biologisk mångfald. Enligt den fördjupade utvärdering som gjordes av Naturvårdsverket 2015 är det bara två av de svenska miljömålen som beräknas nås till 2020. Några av utmaningarna för Sverige handlar om att samtidigt som bioekonomin stärks utveckla ett hållbart skogsbruk, minska förlusten av biologisk mångfald, hindra utbredningen av invasiva arter samt öka restaureringen av våtmarker. 68 procent av Sveriges yta består av skog och trots lagstiftning är det svenska skogsbruket inte tillräckligt hållbart för att klara av miljömålet levande skogar till 2020. De två naturtyper som har sämst utveckling är jordbrukslandskapet och marina miljöer. Där finns också störst antal hotade arter.

Skyddad natur

I Ronneby kommun är 3,7 procent av landarealen och 4,5 procent av inlandsvattnet skyddad natur. I det ingår 38 naturreservat, 86 skogliga biotopområde och 5 övriga biotopområden (2018). Södra brunnsskogen på 157 hektar är det enda kommunala naturreservatet. Utöver dessa skyddsformer finns det 49 Natura 2000-områden, som är områden som innehåller arter eller naturtyper som är särskilt skyddsvärda ur ett europeiskt perspektiv. Natura 2000-områden utses med stöd av två EU-direktiv: fågeldirektivet och art- och habitatdirektivet. Det är vanligt att Natura 2000-områden även är skyddade som naturreservat eller biotopskydd.

Miljökvalitetsnormer och status i ytvatten

En miljökvalitetsnorm är ett kvalitetskrav som ska uppnås. Utgångspunkten för normen är tillståndet i miljön och vad människan bedöms kunna utsättas för utan att ta alltför stor skada. Miljökvalitetsnormer finns för flera områden, bland annat vatten, och används för att bestämma vilken kvalitet på vattnet som ska uppnås till en viss tidpunkt. Varje vattenförekomst har en miljökvalitetsnorm som anger vilken status den ska ha vid en viss tidpunkt. Kommuner och myndigheter har vid planering, tillsyn och tillståndsgivning huvudansvaret för att normerna följs.

Majoriteten av vattendragen i kommunen samt Nässjön, Listersjön och Sännen ska ha god ekologisk status till år 2027. Sjöarna Hallsjön, Horsasjön, Nätterhövden, Stensjön och Tjurken ska ha god ekologisk status till 2021. Bräkneån och Vierydsån ska ha god ekologisk status eftersom vattenförekomsterna innehåller arter och habitat som omfattas av områdesskydd enligt Natura 2000. Kvalitetskravet god ekologisk status bedöms nödvändigt för att upprätthålla gynnsamt tillstånd i vattenförekomsten.

De flesta vattendragen i kommunen har måttlig ekologisk status. Det som avviker från detta är i Ronnebyån som från mynningen till Sörbybäcken har dålig ekologisk status och från Sörbybäcken till Mållebäcken har otillfredsställande ekologisk status. Den sammanvägda ekologiska statusen för Ronnebyån bedöms till otillfredsställande på grund av status för fisk.

Av de klassade sjöarna är det bara Blanksjön och Stora Skälen som har god ekologisk status. Övriga sjöar har måttlig ekologisk status och vanligaste orsaken till detta är att sjöarna är påverkade av försurning.

I Södra Östersjöns vattendistrikt finns det fyra utmaningar som är särskilt viktiga i arbetet med att genomföra åtgärder:

  • Övergödning är fortfarande ett stort problem
  • Dricksvattenförsörjningen måste säkras
  • Effekterna av miljögifter från både pågående och gamla utsläpp behöver minskas
  • Öppna upp för fria vandringsvägar och minska den fysiska påverkan.

Skogsbruk

Fyra femtedelar av kommunens landareal är skog. Av skogsbruket i kommunen är 81 procent miljöcertifierat (Forest Stewardship Council, FSC).

Ronneby kommun äger cirka 2 800 hektar skog, vilket är strax över 4 procent av skogen i kommunen. Den produktiva skogen som kommunen äger utgör för närvarande cirka 1900 hektar inklusive 700 hektar hänsynsmark. Då är myr, berg och skogsvägar (cirka 300 hektar) borträknat. Utöver denna areal finns också den stadsnära skog samt parkområden och liknande som utgör cirka 600 hektar. Skogens stående volym har ökat från 168 till 181 m3sk (skogskubikmeter) per hektar mellan år 2010 och 2017. Kommunens egna skogsbruk är miljöcertifierat (FSC och Programme for the Endorsement of Forest Certification, PEFC) och följer en skogsstrategi som antagits av kommunfullmäktige.

Våtmarker

Blekinge är ett våtmarksfattigt län, endast 5 procent av länets landyta upptas av våtmarker. De flesta är små eller mycket må. Större orörda myrar saknas helt. Länets största våtmark är Storemosse i Ronneby kommun, som är omkring 200 ha stor och delvis påverkad av torvtäkt och utdikning. Delar av mossen är naturreservat. Våtmarker har försvunnit eller skadats av utdikning och annan mänsklig påverkan. Skyddet av våtmarker i länet genom naturreservat fortgår. Arbetet går långsamt med att restaurera och anlägga nya våtmarker trots tilldelade resurser.

Hotade arter

Cirka 10 procent av Sveriges djur- och växtarter är hotade och det finns olika verktyg för att skydda dem; naturreservat, åtgärdsprogram för hotade arter och svenska rödlistan är två av dem. Vissa arter har även ett skydd i form av fridlysning.

I Ronneby kommun har även särskilda ansvarsarter tagits fram i samråd med länsstyrelsen. Dessa ansvarsarter är sällsynta arter som har en stor del av sin svenska utbredning inom kommunen och som kommunen ska ta särskilt ansvar för. De sex utpekade arterna är: läderbagge, mnemosynefjäril, hårklomossa, sandödla, tjockskalig målarmussla och smalstäkra.

Invasiva arter

Invasiva främmande arter räknas som ett av de absolut största hoten mot biologisk mångfald. De kan också orsaka stora negativa effekter på jord- och skogsbruk samt människors och djurs hälsa. EU har listat invasiva främmande arter i EU och de arter som redan finns i naturen i Sverige är bisam, gul skunkkalla, jättebalsamin, jätteloka, kabomba, mårdhund, sidenört, signalkräfta, smal vattenpest, tromsöloka och ullhandskrabba. Utöver dessa arter så finns det invasiva främmande arter i Sverige, som inte är listade men som ändå är eller är på väg att bli ett problem i Sverige. Det är blomsterlupin, mink, parkslide, silverruda, sjögull, spansk skogssnigel, sydfyrling/vattenkrassula, vattenpest och vresros.