Mål 1 Ingen fattigdom

Mål 1 handlar om att minska antalet människor som lever i fattigdom och se till att de får tillgång till grundläggande välfärd. Fattigdomsbekämpning är ett övergripande mål för Agenda 2030 och har därför tydliga kopplingar till samtliga globala mål. För att illustrera fattigdomens komplexitet används även begreppet mångdimensionell fattigdom, som utöver ekonomiska resurser också inkluderar brist på frihet, makt, inflytande, hälsa, utbildning och fysisk säkerhet.

I Sverige har vi ett väl utbyggt välfärdssystem och en hög levnadsstandard, men vi saknar en nationell definition av fattigdom. Ökande inkomstskillnader och högre andel som lever i relativ fattigdom innebär att även vi har utmaningar inom området. Den inkomstrelaterade ojämlikheten har ökat mer i Sverige än i något annat OECD-land (Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling), sedan och ligger på den högsta nivån i Norden. Enligt delmål 1.2 ska vi till 2030 minst halvera den andel kvinnor, män och barn som lever i någon form av fattigdom enligt nationella definitioner. Det är ett delmål som den offentliga sektorn har ett ansvar att arbeta med för att uppfylla.

Inkomstskillnaderna i Sverige präglas av tydliga könsskillnader. Inte minst på arbetsmarknaden är detta tydligt. Kvinnor har genomgående lägre lön än män och därmed även lägre pension och andra sociala förmåner som är baserade på inkomstnivå (se mål 5 och mål 8). Utrikes födda, personer med lägre utbildningsnivå, barn till ensamstående, personer med funktionsnedsättning liksom ensamstående kvinnor med barn och kvinnliga pensionärer löper större risk för ekonomisk utsatthet.

Relativ fattigdom

Relativ fattigdom räknas ut från hushållets disponibla inkomst, där relativ fattigdom ligger under 60 procent av den genomsnittliga disponibla inkomsten i Sverige. För inkomståret 2016 är denna summa 145 440 SEK (disponibel medianinkomst i Sverige 2016: 242 400 kr). Med disponibel inkomst menas summan av alla skattepliktiga och skattefria inkomster, minus skatt och övriga negativa transfereringar. För att jämföra olika typer av hushåll med varandra används ett viktsystem i statistiken där konsumtionen är relaterad till hushållets sammansättning, alltså hur många personer som finns i hushållet.

År 2017 var andelen hushåll i relativ fattigdom 17,7 procent i Ronneby vilket är högre än länet (15,2 procent) och riket (13,6 procent). Andelen har även ökat över tid. Ensamstående med barn sticker ut och då främst ensamstående kvinnor med barn. Cirka 48 procent av gruppen ensamstående kvinnor med barn lever i relativ fattigdom. Det är en betydligt större andel ensamstående kvinnor än män som lever i relativ fattigdom, både i Ronneby och i riket.

Precis som i riket är personer över 80 år den betydligt största andelen av personer i Ronneby som lever i relativ fattigdom. Sett över tid har också andelen inom åldersgruppen växt. Den åldersgrupp där andelen i relativ fattigdom har ökat mest de senaste åren är 30-49 år. För gruppen 20-29 har utvecklingen varit den motsatta.

Barn i ekonomiskt utsatta hushåll

År 2016 levde 16 procent av barnen i Ronneby kommun i ekonomiskt utsatta hushåll. Andelen är högre i jämförelse men snittet för Blekinges övriga kommuner 11,9 procent och rikssnittet 11,1 procent. Med ekonomiskt utsatta hushåll avses låg inkomst eller ekonomiskt bistånd. Med låg inkomst avses lägsta utgiftsnivå baserad på den socialbidragsnorm, som fastställdes på 1980-talet (med inflationsuppräkningar) och en norm för boendeutgifter. Om inkomsterna understiger dessa normer definieras detta som låg inkomst. Med ekonomiskt bistånd menas att sådant erhållits minst en gång under året. Måttet är ett absolut mått till skillnad från det relativa mått som också används ibland.

Andelen barn som växer upp i ekonomiskt utsatta hushåll har ökat för barn med utländsk bakgrund. Gapet mellan barn med svensk bakgrund och barn med utländsk bakgrund är stort, 43,5 procent jämfört med 3,9 procent. Andelen barn med utländsk bakgrund i Ronneby kommun har ökat från 15 procent till 30 procent mellan åren 2007 till 2016. Med utländsk bakgrund menas minst en utlandsfödd förälder.

Ekonomiskt bistånd

Personer som befinner sig i eller på gränsen till ekonomisk utsatthet är ofta hänvisade till ekonomiskt bistånd, som utgör välfärdens yttersta skyddsnät och träder i kraft när personen inte kan försörja sig själv. Arbetslöshet (utan arbetslöshetsförsäkring) är den vanligaste orsaken till att personer inte kan försörja sig och behöver ekonomiskt bistånd.

Andelen hushåll med ekonomiskt bistånd per 1000 invånare var 2016 i Ronneby 29. För riket var det 22 per 1000 invånare.

Andelen vuxna biståndsmottagare i Ronneby med långvarigt ekonomiskt bistånd, har under en tioårsperiod legat runt 0,9 procent av befolkningen. Detta är något under rikssnittet som 2016 var 1,3 procent. Med långvarigt bistånd avser 10-12 månader under året.

Andelen barn i befolkningen i Ronneby som ingår i familjer med ekonomiskt bistånd har ökat över tid och är högre än för riket.